Avskaffa slaveriet!
Men inte för mycket, för då blir man mainstream, vilket går fetbort.
Tillflykten blir då försöket att vara indie, vilket är normen. Om man inte är indie passar man inte in. Men va? Man passar alltså in om man inte försöker passa in helt. Det är mainstream att inte vara mainstream. Eller att försöka att inte vara mainstream. För om alla blir indie, då är väl det mainstream. Ergo bör även detta gå fetbort.
Själv tror jag att enda sättet att lyckas med att passa in helt, eller nästan, eller hur mycket som nu är brukligt, är att tänka jävligt mycket på det, men låtsas att man inte har någon koll alls. Låtsas att man inte bryr sig. DET, mina vänner, är indie. Och i sin tur säkert mainstream då, men va fan. Att inte bry sig är per defenition det coolaste man kan göra, i alla lägen, alla kategorier. Detta påstående skulle säkert kunna understödjas av någon form av källa eller statistik, för att slå ännu hårdare.
Svårigheten med att inte bry sig alls är att man säkerligen gör fel. Detta är alltså ingen bra idé. Knepet är att hitta den där maximala nivån av "innehet", där det fortfarande är möjligt att man inte bryr sig. Om man är för inne, kan man avslöja sig. Och då, kära vänner, bryter helvetet loss. Då ser alla ner på en, som den trendslav man faktiskt är.
Äsch, vadå. Jag bryr mig ändå inte om sånt.
Retro är det nya indie, men säg inte det till nån.
Gjorde mitt PA om indiepop. Kan vara typ den svåraste utredande rapporten någonsin.
I den ca 25 sidor långa rapporten kom jag fram hypotesen att den sanna indien dog när den blev populär, för det kan aldrig vara indie att vara mainstream och vice versa. hehe.
annars brukar jag tänka att grundregeln för indiekids är att aldrig erkänna att man är indie, för då är man inte särskilt indie. Man är absolut inte indie om man säger "jag är indie" för då bevisar man att man inte är det. Man ska liksom "bara vara det". Omedvetet och oplanerat. "ojdå, jag råkade visst fylla min iPod med obskyra låtar av obskyra band, och ojdå, jag klädde på mig i ett mörkt rum och råkade se charmigt nördig 'jag-bryr-mig-inte-alls'-indie ut."
Slutsatsen är då... att det går inte att vara indie. Eller att lyssna på indie. Slutsats nr 2: indie finns inte. Vilket också är en väldigt konstig slutsats när ens favoritgenre är indiepop och man ser indiekids över allt.
Väl mött på skivan ikväll, lärkan!
